Vi har funderat över något som kommer upp ibland i samtal med sångare, pianister och annat branschfolk – nämligen att det är positivt när elever som studerar för en viss lärare behåller sin ”personliga timbre” och inte låter ”likadant”.
Intressant är att vi samtidigt i interna samtal snarare uttryckt längtan åt andra hållet – nämligen att höra någon gemensam nämnare hos elever som studerar för en viss lärare. När vi hört konserter med t.ex. Professor Claudia Viscas elever från musikhögskolan i Wien, har vi utbrustit: ”Äntligen hör man en skola, att det finns en gemensam nämnare i elevernas teknik!”. Samtidigt har vi ofta skakat på huvudet åt elevkonserter både på folk- och musikhögskolor i Sverige och lite uppgivet utbrustit ”Ja, sjunger de nasalt när de kommer in på skolan, så sjunger de ju nasalt när de går ut”.
Så var går egentligen gränsen mellan ”personlig timbre” och bristande grundteknik? Är nasalitet eller tungrotsspänningar en ”personlig timbre” och är det därmed en pedagogs ansvar att bevara och till och med utveckla dem? Eller är de något en pedagog bör hjälpa eleven att arbeta bort för att skapa en hållbar teknik? Är en väldigt ljus och flickaktig klang något unikt som man ska jobba för att behålla, eller är pedagogens ansvar att utveckla klangen till att bli mer mogen och symfonisk?
Steg ett är väl att faktiskt höra och förstå att det är nasalitet, tungrotsspänningar, pressad fonation osv. För om man inte hör det, så ligger det nära till hands att tro att det just handlar om en personlig och unik klang att värna om. Detta är något man behöver träna sitt öra för att höra. Steg två är att göra klart för sig som pedagog vad man anser hör till en god grundteknik, samt vad man är villig att kompromissa eller inte kompromissa med där. Steg tre är att ha en metodik för att få eleven att utvecklas dit.
Inom denna ram finns förstås myriader av nyanser, variationer och individanpassningar. Men ramen behövs. Det är lite som vilket hantverk eller vilken sport som helst – först när du har en medvetenhet om vad du vill och hur du når dit, kan du gå in i kreativiteten och leka.
En röst utvecklas hela tiden, och särskilt under tonåren. Vi ser det som vårt ansvar som pedagoger att höra röstens potential och hjälpa eleven att utveckla den, i stället för att endast nöja oss med det som finns här och nu och förstärka det. En sångare kan låta som en karaktärstenor på grund av att flera lärare nöjt sig med det som finns, i stället för att se potentialen till lyrisk tenor och arbeta i riktningen vad som kan bli. En annan kanske kommer in som lovande Wagnersångerska på Operahögskolan, men kommer ut som en svajig lyrisk sopran. Var finns kunskapen att ta hand om mer dramatiska röster när allt ska låta ”lätt” och ”effortless”? Brist på teknik kan få en att stanna i ett alldeles för lätt röstfack, vilket på sikt kan vara lika skadligt och framför allt otillfredsställande som att sjunga för tung repertoar. Det är också där, i slutet av högskoleutbildningarna, som eleverna kan komma ifråga för de stora stipendierna – Stipendier som ska hjälpa dem ut i arbetslivet. Vid det laget är det ofta för sent att arbeta med grundläggande saker, och det är därför vi erbjuder generösa stipendiatplatser till ungdomar precis i början av sin utveckling, under de viktiga åren (ungefär 17-21) då en stadig grund behöver läggas.
Sedan handlar det kanske också om mod samt tidsmässiga och strukturella förutsättningar för en gedigen sångundervisning ”av den gamla sorten”. Om en sångare kommer in på en treårig kandidatutbildning med stor talang men med grundläggande tekniska problem eller sjunger i fel fack, så blir det ett avvägande man behöver göra som lärare: ”Vill jag ta risken att tekniken havererar under en period för att arbeta bort nasaliteten eller öppna halsen?”. Vi förstår om man då i stället tar det säkra före det osäkra, eftersom man inte vill riskera att få kommentarer som ”Ja, hon lät ju bättre när hon kom in på skolan än nu, ett år senare”. Man lappar och lagar och arbetar med interpretation, uttryck och utstrålning – så får någon annan lärare längre fram ta tag i grundtekniken. Och tyvärr är det detta vi ofta ser: att musikgymnasierna inte vågar ta tag i problemen, utan skjuter upp det på folkhögskolorna, som skjuter upp det på musikhögskolorna, som skjuter upp det på…tja, ”framtiden”? För om man rör om rejält i grytan och börjar jobba med grundläggande teknik, riskerar man att eleven under en period kanske låter illa och inte är det minsta presentabel för utbildningen på elevkonserter osv. Tiden då en sångerska som Nina Stemme bara fick sjunga pianissimo över tvåstrukna c under hela första året på Operahögskolan, för att pedagogen stod på sig och hade en långsiktig plan – är den förbi för evigt?
Kan det till och med vara så att man ibland tar till begreppet ”personlig timbre” som ett alternativ till att arbeta långsiktigt och med integritet? Kan det handla om en motsättning mellan integritet och institutionell karriär? Det är till syvende och sist varje enskild sångpedagogs sak att avgöra vad som är viktigast och vilken kultur man vill bidra till.
Så som vi ser det ska alla som kommer hit till oss få lära sig den teknik vi anser vara den mest hållbara och stabila. En viktig ingrediens i den är ett stabilt ansatsrör med stängt till näsan, lågt struphuvud och ett svalg fritt från tungrot – kort sagt en öppen hals genom så gott som hela registret. Vår erfarenhet är att det då kommer fram nya färger som är unika för varje sångare – färger som man bara kunde ana fanns där någonstans. Visst kan man höra att där finns en gemensam grundteknik, eller tradition, men med den grunden kommer deras personliga färger fram. Tänk om man var rädd för att ändra någonting hos larver – rädd för att de kanske skulle förlora just den lilla fläcken som gör just den lilla larven unik – för att sedan upptäcka att visst finns det likheter i och med att alla vecklar ut sina vingar, men oj, vilken variation och färgrikedom det finns hos de vuxna fjärilarna!
Att anpassa undervisningen till varje elevs specifika behov är en truism för en välutbildad pedagog. Det är det en bra pedagog gör. Detta bör dock ske inom ramen för en medveten metodik, att man gjort klart för sig vad det är man vill ge vidare till eleven och att man står fast vid det även när man ibland möter ovilja till den förändring som behövs för att nå dit man aldrig varit tidigare.
Anna Elisa Lindqvist och Bengt Nordfors
Senaste kommentarer