Om mental träning i klassisk sångundervisning
”Mental träning” är ett begrepp och en metod som enligt svenska Wikipedia skapades av Lars-Eric Uneståhl för att – främst inom idrotten – höja förmågan att prestera under stress.
Även om idrottens värld och den klassiska musiken innehåller likartade utmaningar, kan det vara problematiskt att direkt överföra idrottens arbetssätt på exempelvis sång. Där idrottens uppgift är en prestation för att ”vinna” är sångarens uppgift mer komplex – och primärt av estetisk art. I det ögonblick vi ytligt projicerar idrottens värderingar på sången, har vi snarare skapat ett problem än ens kommit i närheten av den estetiska konstnärens innersta uppdrag. Om vi mer meningsfullt vill diskutera motsvarande begrepp inom klassisk sångpedagogik, skulle ett liknande begrepp introduceras – mental representation.
Mental Representation kan beskrivas som en process där en inre bild – en vision – hos (i vårt exempel) sångaren genom diverse tekniker skall förmedlas till en åhörare. Här finns inget tävlingsmoment – ingen konkurrent du skall sjunga snabbare, högre eller starkare än (om vi inte tillåter Operans Underbara Värld att omfattas av sådana värderingar, men det är en annan diskussion). De tekniker som sångaren använder för att åhöraren skall få den upplevelse sångaren vill förmedla, är det vi sångare och sångpedagoger i bästa fall arbetar med att träna.
Sångpedagogiskt arbete är i sig mental representation, då det per definition är förändringsarbete. Stockholm Opera Center har – bland annat med erfarenheter från NeuroLinguistic Programming (NLP) – utvecklat en metodik som integrerar mental representation redan från första lektionen i grundträningen, för att genom en fortlöpande progression skapa en ’andra hud’ av konstruktiva undermedvetna beteenden och vanor inför en karriär inom sångaryrket.
Inom idrotten tävlar du mot motståndare – inom exempelvis sången har du ingen yttre sådan. Däremot kan du ha en inre motståndare – krav och förväntningar till exempel, men framför allt vanor som skapar hinder för det uttryck eller den vision du vill förmedla. Att arbeta med dessa inre motståndare är naturligtvis likt idrottens arbete med självbilder, men är ändå artspecifikt – och kräver en helt annan uppsättning metodik och pedagogik i det dagliga arbetet. Målet med det arbetet kallar vi teknik, och en ytterligare komplikation för just sångtekniken, är att sångaren inte själv kan bedöma det estetiska värdet av sin prestation – i det att sångaren olikt instrumentalister både spelar på och är instrumentet.
Mentala tränare från Gymnastik- och IdrottsHögskolan är inte nödvändigtvis bekanta med detta artspecifika vi sångare sysslar med, och den förrädiskt reduktionistiska tanken att en sådan expert skulle kunna hjälpa sångare att bli bättre ”idrottare” bör vi i vårt skrå se upp med. Att en expert på mental representation från Stockholm Opera Center skulle kunna föreläsa i friidrottsträning faller på sin egen orimlighet. Vi sångpedagoger behöver istället själva börja tänka i nya banor, i akt och mening att utveckla en sångpedagogik och artspecifik pedagogisk metodik för framtiden.
Text skriven av Bengt Nordfors
Senaste kommentarer