Introduktion till Allhelgona

Musik i Allhelgona

Kristendomsundervisningen är sedan länge borttagen ur skolorna, staten skild från kyrkan och färre konfirmerar sig. Många bekänner sig till andra religioner eller är stolta över att inte bekänna sig till någon religion alls. Vissa ser religion som något förlegat som mest orsakar konflikter. Som sångare behöver man dock minst en viss grundläggande kunskap om vad kyrkan firar under året och varför, och helst också ha tagit ställning till högtiderna och hittat ett sätt att öppna sig för budskapet i dem – kanske genom att tolka om det så att det betyder något för en själv. Rent krasst är Svenska kyrkan Sveriges största arbetsgivare för frilansande sångare och den sakrala (kyrkliga) repertoaren går knappast att undvika om du vill ut och sjunga inför publik. Dessutom innehåller den en enorm musikalisk skatt som stora delar av vårt västerländska klassiska musikarv grundar sig på, och man behöver inte vara kristen för att beröras djupt av sakral musik. Att veta vad man sjunger om och hur de sakrala verken är uppbyggda är till stor hjälp, och därför kommer vi följa kyrkoåret och berätta om de högtider vi passerar och vilka verk som framförs. Först ut är Allhelgona.

Allhelgona – vad firas och vad sjungs?

Perioden runt Allhelgonahelgen – från mitten av oktober till någon vecka in i november – präglas av stämningsfull musik för att hedra våra avlidna. Kyrkorna har minnesgudstjänster med ljuständning och på kyrkogården lyser det vid gravarna. Den vokala musik som framförs på dessa minnesstunder och gudstjänster kan vara Ave Maria av olika tonsättare (Schubert, Bach/Gounoud, Verdi, Mascagni osv.), Litanei av Schubert, Requiem av Schumann, stämningsfulla pärlor som Händels Laschia ch’io pianga eller Purcells Didos klagan, sånger ur Bachs Geistliches Liederbuch, eller något ur den skattkista som Gustav Nordqvists sånger utgör (t.ex. Det är något bortom bergen och Herren är min herde). Sånger som passar att sjunga på en begravning, passar ofta även i Allhelgona. Den stora konserthöjdpunkten är dock ett verk som heter Requiem.

Vad är ett requiem och hur är det uppbyggt?

Requiem är latin och betyder vila. I den katolska kyrkan är ett Requiem en dödsmässa – alltså en mässa som firas (ja, man säger ”fira” mässa, även om det handlar om en begravningsmässa) för att hedra någon avliden. Den firas alltså ofta i katolska kyrkan under begravningar, alltid på Alla själars dag (i katolska kyrkan den 2:a november) och också på speciella årsdagar – t.ex. i Paris varje år i januari för Ludvig den 16:e. Värt att veta är att en mässa är en gudstjänst med nattvard – sådan som man firar varje söndag. En mässa har alltid samma struktur – eller liturgi – som i stort sett är densamma i Katolska och Svenska kyrkan.  Ett requiem innehåller flera delar av den vanliga mässan, men också delar som är specifika för en dödsmässa. Den vanligast strukturen på ett requiem är:

Introitus

Detta är inledningen, som bara är åtta rader och alltid börjar och slutar med Requiem aeternam dona eis, Domine; et lux perpetua luceat eis. Det betyder ungefär Må du ge dem den eviga vilan, Herre; och må det eviga ljuset lysa över dem.

Kyrie

Kyrie finns med i den vanliga mässan också, vilket är bra att veta om man ska sjunga andra mässor än requier (t.ex. Mozarts Kröningsmässa eller Rossinis Petite messe solennelle). Det finns många sjungna mässor av olika kompositörer. Kyrie är bara tre rader och lyder Kyrie eleison/Christe eleison/Kyrie eleison, vilket betyder Herre, förbarma dig/Kristus förbarma dig/Herre förbarma dig. Ofta är dessa körsatser.

Graduale

Upprepar delvis Introitus, genom att åter be om den eviga vilan.

Tractus

En kort bön om förlåtelse.

I en vanlig mässa skulle här följt ett Halleluja, men det uteblir ofta i dödsmässor. I stället går man direkt till dödsmässans tyngdpunkt – nämligen Sekvensen.

Efter detta delvis skrämmande, följer lugnare tongångar då texten blir subjektiv och subjektet frågar sig Quid sum miser tunc dicturus? Quem patronum rogaturus cum vix iustus sit securus? (Vad ska jag då säga? Vem ska då komma till min räddning?), samt ber Salva me, fons pietatis (Rädda mig, du barmhärtighetens källa).

Den åttonde strofen inleds med Recordare, Iesu pie och ber Jesus att komma ihåg oss (egentligen ”mig” då texten fortfarande är personlig här), och att han ju lidit på korset för vår räddning. Detta har blivit en vacker duett för sopran och alt i Verdis Requiem. Sedan följer strofer som ömsom ber till Jesus, ömsom uttrycker den skam subjektet känner över att inte vara värdig: Den tolfte strofen börjar Ingemisco tamquam reus: Culpa rubet vultus meus (Jag suckar likt en skyldig och mitt ansikte täcks av skuld). Den trettonde strofen är hoppfull, då subjektet kommer ihåg att Jesus faktiskt inte dömde varken Maria Magdalena (Qui Mariam absolvisti) eller rånare (et latronem exaudisti) och uttrycker att dessa berättelser givit hopp (Mihi quoque spem dedisti) om att även ”jaget” ska räddas från helvetets eld (cremer igne). Allt detta har Verdi givit tenoren att sjunga i ett mycket vackert och krävande solo i sitt Requiem.

Den näst sista strofen är den berömda Lacrymosa-satsen, som förevigats av Mozart i en av de vackraste körsatserna någonsin. Den handlar om tårarnas dag (Lacrymosa dies illa) varefter hela sekvensen avslutas med en bön om evig vila (Pie Jesu Domine, dona eis requiem. Amen). Dessa två sista rader är sopranarior i Faurés (mycket känt) och Rutters requier, samt en vacker aria för mezzosopran i Duruflés requiem.

Ibland läggs två andra satser till:

Libera me

Denna del börjar med Libera me, Domine, de morte aeterna in die illa tremenda – Befria mig, Herre, från den eviga döden på den hemska dagen – och slutar med den återkommande bönen om den eviga vilan och det eviga ljuset. En dramatisk del av slutet av Verdis Requiem – för sopransolo.

In Paradisum

En bön om att änglarna må leda ”dig” till paradiset – In Paradisum deductant te Angeli – och martyrerna ta emot dig (in tuo adventu suscipant te Martyres).

Vilka tonsatta requier finns det?

Det finns oerhört många tonsättningar av requiem. En början till sammanställning finns på den här sidan: https://www.classiccat.net/genres/requiem.info.php. Om man ska sjunga på en minnesgudstjänst, kan det vara en bra idé att botanisera lite bland dessa verk, för att hitta solopartier eller duetter som går att sjunga även separat. Här kommer vi ta upp några få – de som är de vanligast förekommande i svenska kyrkor och där det finns solistpartier, för det är de vi fokuserar på för våra sångare. Dessa requier anser vi hör till allmänbildningen att i alla fall ha hört.

Mozart

För blandad kör och fyra solister (sopran, alt, tenor och bas) från 1791. Det mesta är ensembler (kvartetter), men verket inleds och avslutas med att sopranen ensam med orkestern ber om den eviga vilan och det eviga ljuset. Där finns också en rad mindre solon i sekvensen – t.ex. ett inte helt lätt solo för bas eller basbaryton i Tuba mirum, följt direkt av tenorsolot Mors stupebit et natura och sedan ett kort mezzosopransolo och sopransolo. Det är inga arior, utan solisterna turas om att ta över stafettpinnen med solostämmorna. Verket har sina utmaningar för solisterna – t.ex. i den berömda solokvartetten Recordare, Iesu pie.

Även om det bara är en aria, så har den en del utmaningar – mycket på grund av att den kommer en bra bit in i verket, då sopranen efter att ha väntat länge har en mycket utmanande första fras i ett högt läge med en lång andning, vilket kräver en hel del sinnesnärvaro, men även resten av arian kräver en del då den ibland ligger i ett konstant högt läge. Barytonen har två solon – även de vokalt och gestaltningsmässigt krävande. Det första är Herr, lehre doch mich (Herre, lär mig då att mina dagar kommer ta slut och att mitt liv har ett mål) och den andra heter Denn wir haben hie keine bleibende Statt (För här har vi ingen varaktig stad, men vi ska söka en sådan för framtiden).

Verdi

Ett enormt verk från 1874 – mycket dramatiskt och krävande för alla medverkande. För blandad kör och fyra solister – sopran, alt, tenor och bas. Kräver dramatiska röster med stora omfång (speciellt sopransolisten, som behöver en säker höjd och ett ovanligt djup i den sista Libera me-satsen) och god stamina då det är som att sjunga en helaftonsopera – helst inget man genrepar samma dag som konserten, om möjligt. Det här är vanligtvis inget för sångstudenter, men ett helt underbart verk som bör upplevas och arbetas på under tid för de röster som skulle kunna sjunga det i framtiden. Det finns också fina duetter, speciellt mellan sopran och alt, som kan sjungas separat.

Fauré

För blandad kör samt sopran- och barytonsolist från 1890. Sopranen sjunger endast den berömda arian ”Pie Jesu”, som också går utmärkt att sjunga separat på t.ex. minnesgudstjänster då den inte har någon kör med. Barytonen har två arior: Hostias utan kör och den korta Libera me med kör. Soloinsatserna här är mycket vackra och ganska ”snälla” mot sångarna. Det behövs inga dramatiska röster och passar bra också för unga sångare. Dock anser vi att Pie Jesu ska sjungas med rondör, värme och riktigt legato, för alltför ofta sätter man väldigt lätta och unga sopraner att sjunga satsen, ibland lite gosssopran-aktigt. Agnus Dei-satsen är något av det vackraste som skrivit för kör, tycker vi. Fauré var verkligen ”melodiernas mästare”.

Duruflé

Ett requiem från 1947 för blandad kör samt mezzosopran- och barytonsolist. Äntligen får mezzosopranen en framlyft roll i ett requiem – annars är det många sopransolon, kanske för att man vill ha en hög, änglalik klang. Mezzon sjunger här ett Pie Jesu-solo som är mycket vackert med långa, lugna legatolinjer och utan större utmaningar rent omfångsmässigt. Ibland finns det en solocello med. Arian kan också passa som fristående under t.ex. en allhelgonagudstjänst. Barytonpartiet består av ett kort solo ganska tidigt i offertoriet och en bara några takter kort, men dramatisk insats i Libera me-satsen i slutet.

John Rutter

Ett requiem (uruppfört 1985) av en samtida kompositör från England. Det är ett vackert och innerligt requiem, skrivet för blandad kör och sopransolo, och har både ursprungliga delar på latin samt tillagda delar ur bl.a. Bibeln på engelska. Sopranen sjunger solo med kören i två satser: Pie Jesu (på latin) och Lux aeterna (på engelska ur Book of Common Prayer från 1662: I heard av voice from heaven). Sopransolot kan verka förrädiskt snällt för sångerskan, men båda solosatserna slutar med höga, långa pianissimi (a2 i Pie Jesu och b2 i Lux aeterna), vilket kräver en del sinnesnärvaro. Pie Jesu kan sjungas separat utan körinsatserna.

Även om vi inte kan ta in alla detaljer av dödsmässan, så är Allhelgona ändå en högtid som de flesta känner sig nära. Vi sjunger för alla som lämnat jordelivet, ber om att de ska ha det bra där de nu är (var de än är), uttrycker vår egen ängslan inför dödsdagen och ber om att också vi ska få se ljuset när den dagen kommer. Genom att sjunga i kyrkorna under Allhelgona, kan vi bidra med hopp och tröst till alla som mist någon.

Skrivet av Anna Elisa Lindqvist 2/11 2021