Perception är inte dina sinnesintryck – alltså vad du ser, hör, känner, luktar eller smakar – utan tolkningen av dessa sinnesintryck. Hjärnan vill få ihop ett sammanhang utifrån tidigare erfarenheter – det är därför du ser och hör vad du tror dig se och höra – och har du negativa erfarenheter tenderar ditt undermedvetna att referera till dem, vilket ger tankar och känslor som inte alltid leder dig dit du egentligen vill.
Mycket av det vi sångpedagoger arbetar med sker i det fördolda, eftersom vi oftast inte kan se det som egentligen pågår. Det vi kan se är t.ex bara ena ändan av elevens ansatsrör: munöppningen och i viss mån tungans läge. Vi kan höra mer, men det våra elever hör är inte alls det vi hör. Det eleven i sin tur känner i sin kropp, kan vi bara gissa oss till – vi är utlämnade till perceptiva illusioner.
Ett berömt exempel på perceptiv illusion – där du alltså ser vad du tror dig se – är Adelson’s checker shadow illusion, där schackrutor i skenbart olika grå nyanser visar sig ha exakt samma färg.
En video tar bort alla tvivel: https://www.youtube.com/watch?v=GALLMJxLvgA
På samma sätt kan man inom sången ”tolka” en vokal utifrån de omgivande vokalernas färg: om alla andra vokaler är ljusa, sticker en för mörk vokal ut. Likaså sticker en för ljus vokal ut bland mörka. Arbetet med detta är vad vi kallar egalisering – graden av mörker eller ljus blir sedan en fråga om tycke och smak. Chiaroscuro-traditionen förordar en jämbördig balans, och idealet är tänkt att ge en rik färgpalett.
Konstnären Maurits Cornelius Escher har i konstnärlig form visat hur hjärnans inbyggda strävan att skapa meningsfulla sammanhang kan föra med sig de mest besynnerliga upplevelser:
Inte allt är vad det ser ut att vara. Inom vårt fack får man lätt för sig att man kan andas med magen, eftersom det är den som putar ut när vi andas in. I själva verket är det diafragmans arbete som resulterar i bukväggens rörelse – och diafragman sitter väl dold innanför revbenen. Enrico Caruso trodde hans briljanta övertoner berodde på att han öppnade till näsan – en röntgenanalys på 20-talet visade att han tvärtom hade stängd passage till näsan. Caruso förbjöd publicering av upptäckten.
Inom psykologin används uttrycket negativity bias – vår nedärvda tendens till negativ misstolkning av verkligheten. En schimpansunge på savannen som misstolkar prasslet från en buske som en släkting, riskerar att snart bli lejonföda. För att överleva måste den tolka allt som potentiell livsfara. Det är den goda sidan. När en artist som läser en recension inte ser de nio översvallande positiva omdömen, för att där också finns ett enda negativt, kallar vi det en destruktiv yrkessjuka.
Flera ingredienser påverkar alltså vår tolkning av vad vi ser, hör och känner, och den moderna forskningen inom vokalområdet – eller Vocology, som Ingo Titze kallar det – vill bygga broar mellan vetenskap och praktisk sångpedagogik. I den andan vill vi inom Stockholm Opera Center verka, bl.a. med de temadagar vi bjuder in till under våren 2020. Eftersom alla ämnen vi kommer ta upp på ett eller annat sätt har med vår perception att göra ser vi det här inlägget som en meningsfull startpunkt.
Text av Bengt Nordfors
Senaste kommentarer