Om att sjunga ”burkigt”

Inom den klassiska sången förekommer en mängd begrepp – ofta oförklarade – som vi pedagoger förväntas förstå och vara eniga om, även om de bara är metaforer. Ett sådant ord är att ”burka”, eller att sjunga ”burkigt”.

Sångare får ofta höra att de inte ska ”mörka”, sjunga ”för tungt” eller ”burka”, utan istället ”ljusa” eller ”lätta upp” klangen. Rösten behöver en balans mellan ljus och mörker, och frågan är hur denna balans egentligen skapas, och vad man är beredd att offra på vägen mot ett ”ljusare” och ”lättare” klangideal. En mörkare, ibland till och med lite luftigare klang kan faktiskt vara ett tecken på något väldigt sunt – nämligen en öppen hals. Utmaningen är då att leta efter nya färger och täthet utan att kompromettera halsöppningen.

Med öppen hals menas ett ansatsrör där den bakre/nedre kaviteten (svalget, pharynx) vidgas genom ett lågt struphuvud och en frigjord tungrot – Pharynx främre vägg består uteslutande av tungans nedre del, och förutsättningen för dess rörelse framåt är ett lågt tungben/struphuvud.

Processen att träna på att öppna sin hals för med sig en mängd intressanta akustiska fenomen. Under en period kan ljudet vara svårt att förlika sig med, men bara som ett övergående fenomen under den tid som krävs för att träna koordinationen mellan vidgning av pharynx och åtsnörpning av den s.k. larynxtuben – det korta ansatsröret direkt ovanför stämbanden. Denna koordination är ju förutsättningen för det akustiska fenomen vi kallar ”sångformanten” och som beskrivits av bl. a Johan Sundberg.

Innan kroppen lärt sig denna koordination, kan öppnandet av pharynx leda till att också larynxtuben vidgas – inte minst om man kommer från ett sångsätt där man tidigare sjungit med högt struphuvud. Resultatet blir en luftigare/ihåligare klang. Om man blir rädd för en sådan och försöker ”rätta till” den för snabbt, genom att ”täta” eller ”lätta upp” klangen, så är risken att allt stängs igen och man faller tillbaka i det sångsätt man ju ville bort ifrån. Detta är ett förändringsarbete som behöver få ta sin tid, och det är viktigt att under den här utvecklingsfasen tillåta sig att låta på ett annat sätt än man är van vid, samt att arbeta med lärare och pianister/instuderare som förstår målet med och värdet av en sådan process, och inte försöker skynda på den.

Den kanske vanligaste anledningen till att det kan låta ”burkigt”, särskilt hos unga röster, är dock brist på appoggio – diafragmans konstanta aktivitet under hela fonationsprocessen. Det kan låta lite förenklat, för visst spelar stämbandsslutning också en roll, men för en optimal sådan behövs ett balanserat subglottalt lufttryck, för vilket ett aktivt appoggio är en förutsättning.

I den chiaroscuro-tradition vi representerar, skapas alla övertoner som behövs genom ett väl förankrat appoggio, en öppen hals och det som det engelska begreppet formant tuning beskriver väl: Baserat på det oscuro (mörker) som kommer av en stabil öppen hals kan det kompletterande chiaro (ljus) varieras med en högt uppdriven, snarast virtuos koordinationsförmåga i andra delar av ansatsröret, t ex larynxtuben.

Visst finns det genvägar till en ljusare klang – att leta ”placering” (Läs gärna vår bloggtext om placering här!), bredda munnen till ett leende, höja struphuvudet eller öppna till näsan är alla effektiva sådana. Frågan är vad vi offrar genom att ta dessa genvägar, hur väl ett sådant sångsätt verkligen når ut över en orkester, hur hållbart det är samt hur många färger och uttrycksmöjligheter det skapar förutsättningar för.

Det är lätt att bli fast i ett sångsätt där man primärt eftersträvar ljus och briljans, då resultatet ofta tillfredsställer sångarens behov av att ”konsumera” och imponeras av sin egen sång. I processen att öppna halsen kan det kännas som att man förlorar röstens ”kärna”, ”täthet” och till och med en del av sin identitet. Läs mer om perception och det djupa och utmanande förändringsarbete som den pedagogiska processen är och behöver få vara här!

På samma sätt som det är lätt att förälska sig i ett forcerat ljus i sin egen röst, är det naturligtvis lätt att som sångare förälska sig i det konstlade mörker som kan uppstå vid tungrotsspänningar eller genom att man med hakan pressar ner struphuvdet – båda fenomenen är kompensatoriska beteenden i brist på en riktig appoggio. Både ljus och mörker kan vara förrädiska och vi möter ofta sångare som av lärare fått höra att det är farligt eller skadligt att utveckla röstens mörkare dimensioner, med en mer pressad fonation, forcerad metallisk klang, högt struphuvud och ofta för högt lufttryck till följd. Pudelns kärna är just definitionen av appoggio – fundamentet i bygget av en hållbar sångteknik. Utan insikter i detta, blir alla försök att manipulera tonbildningen, t.ex. genom att försöka lösa problemet genom att på ytan ”ljusa upp” klangen, till efterkonstruktioner, som att bygga på husets övervåningar innan man byggt en riktig grund.

Författad av Bengt Nordfors och Anna Elisa Lindqvist