Innan jag kom i kontakt med riktig chiaroscuro-träning, var det flera av mina lärare som talade om att ”placera” rösten, samt om var jag skulle känna vissa vibrationer. Eftersom detta också är något som vi på skolan ibland får höra av elever som kommer till oss, kan det vara läge att skriva några rader om ämnet.
För att gå rakt på sak: Du kan inte placera rösten någonstans. De enda resonanser som bidrar till det ljud som din omgivning hör är de som finns i ansatsröret – det vill säga från stämbanden längs ner till läpparna (eller snarare mungiporna) högst upp.
Det finns mängder av stöd för detta hos forskare och välrenommerade sångpedagoger genom tiderna. Manuel García d.y. har fått epitetet den första röstforskaren då han dels vidareutvecklade laryngoskopet så att det gick att observera stämbanden under fonation, dels var den förste som försökte förklara timbre på ett mer strukturerat sätt än tidigare genom att ta reda på fakta och skilja mellan stämbandens funktion och ansatsrörets akustik. I en intervju i Musical Herald 1894, samtalade han om blomsterspråk i sångundervisning med den berömde amerikanske sångpedagogen Frederic W. Root. Ett utdrag därifrån, som jag tagit ur James Starkes förträffliga bok Belcanto – A History of Vocal Pedagogy (1999) lyder:
He also does not believe in teaching by means of sensations of tone. The actual things to do in producing tone are to breathe, to use the vocal cords, and to form the tone in the mouth. The singer has nothing to do with anything else. García said that he began with other things; he used to direct the tone into the head (…) but as the years passed by he discarded these things as useless, and now speaks only of actual things, and not mere appearances. He condemned what is so much spoken of nowadays, the directing of the voice forward or back or up. (Stark 1999)
Också Francesco Lamperti, representant för en mer traditionell bel canto-skola vid sidan av Garcías mer vetenskapliga förhållningssätt, och även mer benägen att använda sig av blomsterspråk, menade att there are no such things as nasal voice, head voice, chest voice (…) all voice is generated in the throat (Lamperti, The Art of Singing 1905, p. 10).
Johan Sundberg, bl.a. i sin artikel The Voice as a Sound Generator (1973), menar också att det endast är resonatorerna (formanterna) i ansatsröret som kan bidra till ljudet. William Vennard, epokgörande amerikansk röstforskare från trettitalet till sin död 1971, avfärdade också allt vad placering hette och gav delvis skulden till den överentusiasm som de första röntgenbilderna medfört i början av seklet:
The late nineteenth and early twentieth century theoreticians were preoccupied with resonance (…) counted all the sinuses and actually convinced themselves that these cavities were important resonators (Vennard 1967, p. 17).
Även om det för sångaren kan kännas som om vissa kaviteter i bihålor, huvud och till och med bröstkorg, resonerar, så tillför detta inget till tonen som är hörbart för någon annan än sångaren själv, utan det handlar om sympatisk resonans i ben och vävnad.
Scott McCoy, professor i röstvetenskap tillika före detta ordförande för NATS (Amerikanska sångpedagogförbundet), gör en viktig distinktion mellan det han kallar offentligt och privat ljud. Det första är det ljud som delas med andra, efter att det har formats i ansatsröret. Det andra är ett ljud som endast är förnimbart inuti sångaren själv, eller möjligtvis för någon annan om den personen lägger örat mot t.ex. bröstkorgen. McCoy medger att det privata ljudet kan fungera som ett värdefullt mätinstrument för tekniken, men att det endast handlar om just sympatisk resonans: what I may feel as a buzz in my forehead, my student might feel in his cheekbones – or not at all (McCoy, Your Voice – The Basics 2016, p. 58).
Detta sista är viktigt att inse för oss pedagoger. Som jag nämnde i början, har jag själv erfarenhet av pedagoger som jobbat med placering. Än fick någon mig att öva varje dag på att placera rösten på ett ställe mellan ögonen, än skulle jag tränas på att känna den på insidan tänderna, än i kindkotorna, än i näsan. En scenframställningslärare lade en gång sin hand på toppen av mitt huvud medan jag sjöng, och sade med bekymrad min att det inte vibrerade och att jag därför hade saker jag behövde komma till rätta med vad gällde min teknik.
Precis som McCoy säger, så kan en person känna vibrationer på ett helt annat ställe än någon annan – och någon kanske inte känner vibrationer överhuvudtaget. Detta gör det riskabelt att använda begrepp som placering i sångundervisningen – och till och med skadligt att försöka få en sångare att känna vibrationer på ett visst ställe bara för att man själv känner dem just där. Kenneth Bozeman, sångare, röstforskare och lärare vid Lawrence University Conservatory of Music i Usa, menar i sin ypperliga bok Practical Vocal Acoustics att (min fetstil):
any discussion about tonal ‘placement’ sensation is risky at best, since placement of sound is an illusion in the first place, and perception of tonal sensations is variable from individual to individual in the second place. (Bozeman 2013, p. 66).
Bör det då vara totaltabu att arbeta med placering? Inte nödvändigtvis! En annan epokgörande röstforskare, Ingo Titze, menar att känslan av placering kan fungera som en värdefull feedback för sångaren:
A vocalist’s sensation of where the vowel is localized (focused) is quite possibly related to the localization of pressure maxima of the standing waves in the vocal tract. (Titze, Principles of Voice Production 1994, p. 167).
Med detta menas att där tonen känns, är ofta motståndet som störst i ansatsröret (t.ex. bakom övre tandraden på ett /i/ ) och att man därför inte behöver rata instruktioner om placering helt, om det hjälper någon sångare att sjunga bättre. Dock är det svårt att på detta sätt förklara placering i kindbenen, eller mellan ögonen, eftersom luften ju överhuvudtaget aldrig passerar där.
Vi är pedagoger och vår uppgift är att få människor att sjunga bättre. Allt som hjälper eleverna till detta är av godo och ibland kan det ju vara de mest märkvärdiga metaforerna som når fram. Dock bör vi sångpedagoger veta vad som är fysiologiskt och akustiskt möjligt respektive omöjligt, och vad vi egentligen menar bakom metaforerna. Att säga till en elev att placera tonen i pannan bara för att det hjälpte mig en gång, är en chansning. Kanske har just den eleven samma perception som mig, kanske (förmodligen) inte. Och den viktiga frågan är varför vi tycker att eleven ska placera/känna tonen där? Vad är det egentligen vi tycker saknas i klangen? Är det övertoner? Djup? Briljans? Dessa tre uppnås rent akustiskt genom att förstärka olika deltoner med hjälp av de formanter som finns i ansatsröret och ingen annanstans.
Vi behöver alltså först vara medvetna om exakt vad det är vi vill få eleven att göra och även hur man gör detta rent fysiskt och akustiskt, innan vi testar olika pedagogiska verktyg för att få eleven att komma just dit. Där är allt som hjälper eleven tillåtet och det finns lika många pedagogiska metoder som det finns individer. Mycket beror på elevens inlärningsstil – Vissa blir inte alls hjälpta av logiska förklaringar, utan behöver känna sig fram, men de som faktiskt är mottagliga för mer faktabaserade instruktioner kan vara fler än vi tror.
Så hur får man då de där övertonerna som projicerar ut till publiken och gör att rösten bär ut över en orkester? Det kommer fler inlägg om detta, men tesen är i korthet att en väl förankrad röst placerar sig själv.
Författad av Anna Elisa Lindqvist
Senaste kommentarer